Under den senaste tiden har vi haft nöjet att stifta bekantskap med flera olika kellerbier på Systembolaget. Bland dem har två svenskar stuckit ut, och de har kommit från två bryggerier som ofta levererar hög kvalitet när det gäller lageröl. Och andra öltyper för den delen. Det är Nils Oscar och Nynäshamns Ångbryggeri. Det är också två ganska olika öl där bryggarna valt att lyfta fram helt olika saker. Gemensamt för dem, utöver stilen, är att det håller riktigt hög kvalitet.
Är du osäker på vad en kellerbier egentligen är? Då rekommenderar jag att du läser min artikel om kellerbier, zwickel och landbier från i vintras. Länk.
Kellerbier från Nils Oscar släpptes i det senaste småpartisläppet och låt oss börja i den änden. Det är en lite speciell variant då man har jobbat med malt från Warbro Kvarn, som liksom bryggerier ligger i Södermanland, och de har i sin tur gjort malt på en äldre kornsort vid namn Balder. Kornsorten var populär förr i tiden men har fått ge plats på fälten åt sorter som har bättre egenskaper vad gäller avkastning, skötselbehov och resistens mot sjukdomar och extremt väder, men inte nödvändigtvis vad gäller smaken. Snarare är smaken rikare och mer nyanserad än i de kornsorter som kommit att dominera de moderna odlingarna.
För att lyfta fram den här lite ovanliga kornsorten har Nils Oscar bryggt en kellerbier där de hållit igen i humlegivorna. Här bjuds på en mjuk och följsam maltighet med ett riktigt fint djup och en fyllig karaktär. Det finns inga rostade toner, men man kan verkligen känna en bakad karaktär. Det kanske enklast kan beskrivas som den gemensamma faktorn mellan ett lantbröd med en riktigt fin skorpa och som kanten på en sockerkaka. Här finns också nötiga drag som ger en spännande nyansering. Humlearomerna är förstås mycket lätta och beskan är tillbakadragen. Ölen är i sig torr i avslutningen och därför behövs inte heller någon stor beska för att det ska upplevas som balanserat.
Kalkskär Källaröl från Nynäshamn ligger i andra änden av spektrumet för kellerbier, och är i min mening närmare en typisk frankisk kellerbier. Här har humlen, av sorterna Saaz och Belma, en fin skärpa med klara toner som sitter kvar i tandköttet långt efter att ölen runnit ner genom strupen. Det är en sådan där härlig beska som kittlar gommen och gör att man bara måste ta en klunk till. Maltsmakerna är alldeles lagom fylliga och med en fin brödighet som bär humlen.
Jag har också provat Kalkskär på fat, bara dagen efter att jag hade druckit en flaska, och där fanns en klar skillnad till fördel för flaskan. På fat kändes den nämligen tunnare och tappade då också lite av sin balans.
Två ganska olika tolkningar av kellerbier, men där båda är väldigt bra och riktigt njutbara. Kalkskär skulle jag som sagt kalla mer stiltypisk, medan Nils Oscar istället jobbat mot att lyfta fram malten extra mycket. Det har varit en ynnest att tillgång till bägge!
